måndag 24 september 2012

Krönika om Iran

Jag skriver krönika om Iran i veckans Tidningen NU (nr 38). Text finns ej på nätet, så jag lägger upp den här nedan.

Iran: Förtryck, krigshot och sanktioner

Det finns idag en reell risk för krig i Iran. Orsaken är att landets diktatoriska regim söker framställa kärnvapen, eller kapacitet för snabb sådan framställan. Detta sker i strid med icke-spridningsavtalet som Iran undertecknat. Gång på gång hotar prästerskapet i Iran att staten Israel ska utplånas. Regimen förnekar Förintelsen och arrangerar konferenser där världens mest kända nazistiska förintelseförnekare bjuds in.

Samtidigt förföljer regimen i Iran sin egen befolkning skoningslöst. De fängslar journalister, torterar aktivister, hänger oppositionella i lyftkranar och har drivit hundratusentals iranier i exil. Betänk då vilken brutalitet ayatollorna är beredda att utöva om de också skulle förfoga över världens farligaste vapen.

För tio år sedan fanns hopp om reformer i Iran. Presidenten var uttalad reformist och EU förde en ”kritisk dialog” med Iran. Men det blev ingen öppning för demokrati. Det kärntekniska programmet i Natanz avslöjades och Mahmoud Ahmadinejad valdes till president. Reformisterna rensades ut eller sattes i husarrest. Kvar finns den hårda kärnan runt prästerskapet.

Den iranska regimen har blivit mer inåtvänd, mer exkluderande och mer paranoid. Regimen är ovillig att kompromissa om det kärntekniska programmet och ointresserad av demokratiska reformer. I stället söker ledningen konflikt med omvärlden och hotar Israel med utplåning.

Samtidigt börjar sanktionerna alltmer påverka ekonomin. Det gäller inte minst de finansiella sanktionerna mot bankväsendet. Givetvis kan Iran kringgå dessa sanktioner, men det kostar att hela tiden tvingas lista ut mer raffinerade metoder att kringgå regelverket, och vänner som är beredda att stå till hands blir färre.

Många iranier anser att regimen skapar konfrontation med västvärlden i onödan. Även om en hel del är hjärntvättade och alltid kommer att stödja regimen så är stödet för den aggressiva retoriken mot omvärlden förmodligen ganska begränsat.

Den aggressiva retoriken och det kärntekniska programmet riskerar att leda till en militär konflikt. Ett sådant krig är jag själv är starkt kritisk till. En militär aktion mot Iran skulle sannolikt inte uppnå dess syften att slå ut det kärntekniska programmet eftersom en hel del faciliteter är undangömda eller långt under jord. Tvärtom skulle en militär insats utan tvekan försvaga den iranska oppositionen och trigga igång en våg av iransk terrorism runt om i världen.

Det som återstår av handlingsvägar för omvärlden är främst att skärpa sanktionerna. Det är inte något optimalt alternativ, men det är i dagsläget det minst dåliga av de alternativ som finns. Sanktionerna kommer att slå hårdare mot den iranska befolkningen, men de är nödvändiga.

Jag har ända sedan FN införde sanktioner mot Iran 2006 argumenterat för att sanktionerna kommer att behöva bli skarpare. I takt med att den iranska regimen blivit alltmer inåtvänd och krigshotet växt så gissar jag att fler och fler kommer att ansluta sig till uppfattningen att sanktionerna är det minst dåliga alternativet.

Fredrik Malm, utrikespolitisk talesperson Folkpartiet