Problemet är brist på frihet, inte brist på bygglov

Nyligen presenterade den rödgröna regeringen rapporter över situationen för mänskliga rättigheter i en rad länder.

I rapporten om Iran beskrivs förtrycket i landet på ett övergripande sätt. Men när det kommer till landets minoriteter breder tystnaden ut sig. Situationen för balucher och azerier nämns knappt alls.

Och regeringen beskriver situationen för kurderna endast med några meningar. Låt oss titta på dessa meningar.

För många kurder i Iran, särskilt de som är politiska oppositionella, väntar fruktansvärd tortyr, mångåriga fängelsestraff eller döden om de blir gripna.

Men den rödgröna regeringen väljer en annan infallsvinkel. Man konstaterar att de flesta kurder är sunnimuslimer och lägger därefter till ”Nya sunnitiska moskéer ges inte bygglov i Teheran”.

Detta är att förminska problemen. Det handlar om politiskt och kulturellt förtryck. Inte brist på bygglov.

Regeringen sammanfattar därefter situationen så här: ”Många kurder anser sig diskriminerade på arbetsmarknaden och de kämpar för en större roll för det kurdiska språket i Iran. Flera kurder har avrättats för brott mot rikets säkerhet. Ett antal kurdiska organisationer är förbjudna.”

Detta är också ett exempel på att förminska ett problem. Den diskriminering som är genomgående i det iranska samhället, inte bara mot kurder, beskrivs som i huvudsak ett arbetsgivarproblem på arbetsmarknaden.

Därtill skriver regeringen att kurder har avrättats för ”brott mot rikets säkerhet”. Men detta är ju den brottsrubricering som den iranska regimen använder. Officiellt heter det Moharebeh, vilket betyder Guds fiende. (Se t ex). Det kan betyda praktiskt taget vad som helst som är emot regimen eller Gud. En person kan bli gripen för att ha skickat ett email till Amnesty International. Vägrar personen sedan att samarbeta med säkerhetstjänsten så väntar i stället avrättning för något påstått brott, t ex narkotikalangning, brott mot rikets säkerhet eller något dylikt.

Avrättning i Iran

Den som läser rapporten ser att regeringen beskriver Moharebeh på ett annat ställe, men just när det gäller kurderna kallar man det brott mot rikets säkerhet.

Avslutningsvis konstaterar regeringen att ”ett antal” kurdiska organisationer är förbjudna.

Detta är en synnerligen mjuk skrivning. Sanningen är att alla politiska organisationer är förbjudna om de argumenterar för något annat system än den teokrati Iran är sedan 1979. De dominerande kurdiska politiska partierna är inte heller bara förbjudna. De är landsförvisade. Deras ledare har avrättats av iranska dödspatruller i Wien och Berlin.

Detta som kommenteras ovan är det enda den svenska regeringen nämner om kurdernas situation i Iran.

Regeringen nämner inte den omfattande militariseringen och inte heller hur den iranska regimen använder narkotika för att passivisera befolkningen och skapa sociala problem. 

Man berör inte heller upploppen i Mahabad efter att en kvinna som arbetade på ett hotell begick självmord genom att hoppa från ett fönster efter att ha utsatts för övergrepp av iranska militärer. Detta skedde mitt under bevakningsperioden för regeringens rapport.

Inte heller nämner rapporten det faktum att tiotals kurder (så kallade kolbars) dödas godtyckligt varje år för att de fraktar varor över gränsen från Irak.

Inte heller nämns upptrappade strider mellan gerillagrupper och militär, med följden att hundratals kurder har arresterats på mycket vaga grunder.

Det bör betonas att inget av de större kurdiska partierna kräver självständighet från Iran. Det man eftersträvar är federalism med kurdiskt självstyre. Det är ett rimligt krav som den svenska regeringen borde ställa sig bakom.